Min språkresa

Nu ska ni äntligen få höra (läsa) om min resa! Jag kommer inte berätta detaljerat dag för dag, jag skrev 67 sidor dagbok så jag tror det skulle bli lite för mycket, haha. Jag kommer istället berätta om lite olika saker, var beredd på mycket flumm. Bilder kommer ni såklart också få se. (Och jag hoppas ingen anmäler mig som någon störd person efter att ni läst detta...)

So... Where to begin? Jag bodde med min vän I hos en värdfamilj. Tillsammans med oss (i ett annat rum) bodde två andra EF-elever, ena från Italien och den andra från Spanien. Alla var vi lika gamla! Vi fyra trivdes väl bra tillsammans, såg dem inte så ofta dock. Vår värdfamilj var inte världens bästa, men det gick an. Till exempel fick vi inte duscha mer än fem minuter, duschade vi på kvällen var det två. Vi fick alltid samma, äckliga, torra lunchpaket, och en av de första sakerna mamman berättade var att hon inte orkar göra frukost varje morgon åt oss så det fick vi sköta själva (vilket resulterade i att jag åt frukost en gång, resten av dagarna åt jag en del av mitt fina lunchpaket i bussen på väg till skolan, eftersom det sparade tid och min vän inte äter frukost). Och efter att hon tvättat våra kläder en andra gång (vi var där tre veckor) berättade hon åt oss att hon inte tänker tvätta dem flera gånger.
Men vi fick ju i alla fall sova där, och var så sällan hemma så det spelade inte så stor roll.

Vardagarna såg ut såhär:
Stiga upp allra senast 7:05 a.m.
Gå till bussen allra senast 8:11 a.m.
Träffas utanför eller inne i skolan kl 9:00 a.m.
Lektioner/aktiviteter till 12:00 p.m.
Lunchrast till kl 1:30 p.m.
Aktiviteter/lektioner (det man inte hade på morgonen) till kl 4:30 p.m.
*Tid för att åka hem och äta middag. Blev så stressigt för oss så stannade oftast på stan och åt, shoppade, skrev och var till ShakeAway.* till kl 7:00 p.m. då vi skulle träffas vid skolan igen, för någon aktivitet, oftast disco.
Detta höll på till kl 10:00 p.m. men vår sista buss gick 9:55 så vi fick gå så att vi hann med den (i alla fall efter lite övertalning).
Sedan hem, duscha ibland, skriva dagbok om orkade, och sova.

Aktiviteterna bestod av olika studiebesök i Hastings (t.ex. ett akvarium, museum, Hastings Castle...), bowling, 'Get to know each other'-program, njuta av det fina vädret, EF Lounge (ett rum där man fick chilla, använda dator (fick bara tillgång till det en gång), spela olika spel, både Wii och liknande samt kortspel, eller göra annat vad där nu fanns), med mera.

Lektionerna hölls såklart på engelska, vi diskuterade mycket, ibland utgående från våra arbetsböcker, ibland utgående från Ipads (EF-program på dem), ibland utgående från vad som dök upp. Mycket trevliga lektioner för det mesta, speciellt med de lärarna som jag gillade, haha underligt. Det är otroligt roligt att "studera" på engelska!

Slottet som vår klass designade, haha.

På kvällarna bestod aktiviteterna mest av discon som sagt, men ibland gick vi till parken, var i EF lounge, hade EF's got talent m.m. De första discona var okej, men det blev allt för många i längden, och det dummaste av allt var att de var obligatoriska.

Den första lördagen var vi till London på sightseeing, andra lördagen till Brighton och shoppade (vi hade fritid där hela dagen) och samma sak i London den sista lördagen. Jag måste medge att jag inte gillade London speciellt mycket, allt för många människor för min smak. Brighton var bättre, men Hastings var bäst.

Under hela denna tid var vi indelade i grupper. Första dagen var vi med vår finska grupp, tillsammans med en engelsk ledare, Sam, och vår finska ledare, Hannele, såklart. På kvällen fick vi reda på våra nya grupper (utgående från vår egen nivå) och jag kom i Popeye (level 5 av 4 möjliga, om någon är intresserad av det). Där hade vi tre ledare, Sam, Hannele och Agustin från Spanien. Denna grupp hade vi i två veckor, och det var världens bästa grupp. Vi var den största gruppen, men var oftast de första som var klara att gå från skolan till olika aktiviteter när vi alla samlades på kvällen. Jag tror att vi fick en större gemenskap än de andra grupperna, varför jag har en sådan känsla vet jag inte exakt. Ledarna var helt otroligt bäst, de brydde sig om en, förstod en och stod vid ens sida, såg till att man hade det bra. Gav en uppmärksamhet... Under hela denna tiden, två veckor, var det åtminstone en som kommenterade min outfit. Ibland ledarna när vi hade namnupprop, eller någon av dem bara annars, och många av "eleverna" sade oftast något om dem. (Positivt alltså.) En fråga som jag fick höra väldigt mycket i början var också "Do you like green?". Frågade någon vilken min favoritfärg är och jag bad dem gissa, var svaret grönt. Det var bara så otroligt roligt, jag är inte alls van vid sådan uppmärksamhet...

Well, när två veckor hade gått åkte en del hem. Vi (och ledarna) trodde att detta skulle ordnas med att en del nya elever skulle bli placerade i vår grupp. Men nej... Inte nog med att vi måste ta farväl av alla som åkte tidigare än vi, sedan skulle vi också byta grupper helt! Till vilken nytta?! Då blev jag i alla fall i London, en grupp med två otroligt dåliga ledare. Vi hade namnupprop EN endaste gång, det var när vi skulle hem från London (de brydde sig inte ens om om vi hittade till stationen eller inte, de bara dumpade av oss och sa att vi skulle vara tillbaka på stationen en viss tid. Vi gick tillbaka med en annan grupp, tack och lov att det fanns andra ledare än dem). Jag vet nästan ingens namn från den gruppen, endast dem som var i Popeye och några till. Vi gjorde ingenting tillsammans, tog inte en enda gruppbild. Ledarna hade inte koll på vem som var i deras grupp. Brydde sig inte fast de såg elever gråta. Svor åt oss, önskade att vi skulle göra bort oss på EF's got talent. Sade "Yeah I know you don't like this, and I hate it too, but it's supposed to be fun so we have to do it". Wow, vilka bra ledare!
En bra sak med detta är att man insåg hur otrolig Popeye var. På EF's got talent började vi plötsligt ropa "Popeye! Popeye! Popeye!" out of the blue, när alltså Popeye inte ens existerade längre. I parken den sista söndagen tog vi en Popeye-gruppbild fastän gruppen inte existerade längre. Vi (I och jag) samlade allas underskrift, alla Popeye-medlemmar som var kvar skrev under ett papper, på att vi ville ha vår farewell dinner (jo jag kan svenska; farvälmiddag) med Popeye. Då gick vi till Sam och Hannele med den, och de sade att de skulle fixa det. Deras grupp (där halva Popeye fanns) och vår grupp (där andra halvan fanns) skulle ha middagen tillsammans. Vi berättade det åt Agustin också och han sa att han skulle komma. Detta skedde på söndagen. Gissa om vi blev glada!
På måndagen berättade Agustin att han måste vara med sin egen grupp, men han skulle försöka övertala dem att komma med oss. Sedan, efter vår graduation (heter det examen?) kom vår underbara ledare och sa till oss att vi inte kommer ha någon farewell dinner alls. Inte med Popeye, inte med London, ingen alls. På grund av vädret! Jag smällde handen i bordet utan att tänka, haha och hela klassen hörde. Jag blev så arg och så ledsen, och efter en liten stund blev det för svårt att hålla tårarna borta. Men jag brydde mig inte. Nog om det.

Jag ser på min lilla lista som jag gav er här på bloggen när jag kommit hem, och kom på att jag måste förklara varför jag skrev dit 'One Direction'. Det är ju så, att jag varit med i en fanfic om dem, en otroligt bra berättelse som ni kan läsa här. Där är jag vän med alla medlemmar i 1D (t.o.m. Louis till slut, haha). Och så råkar det ju vara så att det fanns en massa 1D-saker i nästan varje affär i England. Och jag gick omkring och trodde att jag var ett 1D-fan (vilket jag inte är, har faktiskt ingenting emot dem). Dessutom hade jag 'What makes you beautiful' på hjärnan så gott som hela tiden, den spelades väldigt ofta. Detta resulterade i att jag köpte deras skiva. Och jag kommer alltid förknippa dem, och speciellt What makes you beautiful (jag gillar den verkligen), med denna resa.

Om du har chansen någon gång ska du absolut besöka ShakeAway,
världens bästa milkhakes och otroligt trevlig personal! (i alla fall i Hastings)

"Trouble, rude, verbal warning"... Haha, jag orkar inte berätta detta i detalj för jag har gjort det så många gånger redan. När vi hade ett silent disco (alla lyssnade på musik i headphones) fick en man vid namn Jon mig att gråta, genom att säga att vi inte fick gå hem tidigare fastän vi redan hade fått lov av våra ledare att gå. Denna Jon var tydligen högre upp än dem, så deras ord betydde ingenting emot hans. Jag var så otroligt trött och mådde inte alls bra (dessutom var det den dagen som Popeye hade splittras, så saknade alla som hade åkt hem otroligt mycket och var inte speciellt glad åt min nya grupp) så jag ville hem. Från det ögonblicket hatade jag honom. (Kan ju inflika att jag stannade hemma följande dag p.g.a. häftig förkylning och trötthet, sov till 2:20 p.m.)
Två dagar efter silent disco hade vi ett vanligt disco (igen). Dagen efter det skulle vi ha vårt slutprov så vi såg ingen mening i att stanna på discot när vi var trötta, inte mådde bra (jag hade huvudvärk varje disco) och behövde sova, så vi bestämde oss för att rymma. Vi passade på att fara när Jon var och dansa (vi är inte så dumma så att vi skulle tro att han skulle ge oss lov) och bara gick. Blev dock stoppade, fick sedan lov, men så kom Jon. Det ena ledde till det andra, men slutade med att vi satt i ett rum där ledarna hade sina jackor och väskor. En massa trevliga ledare kom  in och frågade om vi var okej (vårt svar var nej), suckade åt Jon och tyckte vi skulle få fara hem. När Jon kom dit en stund, lämnade han dörren öppen när han gick. Vi stängde den för att få tystare, men han öppnade den igen. Vi bestämde oss för att stänga den igen, eftersom där ändå fanns ett stort fönster utan glas ifall de ville hålla koll på oss, och att man gärna har det så tyst som möjligt när man har huvudvärk. Det skulle vi inte ha gjort, för då kommer Jon in igen:
'Do you realise, girls, that if you do that one more time, you will get into great trouble?'
Jag var så otroligt irriterad på honom, och förstod inte hur vi kunde få problem av att stänga en dörr, och frågade den oförlåtliga, oförskämda frågan:
'What kind of trouble?'
'Okay, you'll meet me in my office at 9 o'clock tomorrow morning' var hans svar. Okej...

Orkar inte berätta mer detaljerat, men orsaken till mötet var vår attityd. Jag hade varit RUDE (ett ord jag för alltid kommer förknippa med Jon), och tydligen är det inte den jag är. Han berättade att när jag hade kommit till Hastings (har inget minne av honom dock) hade jag varit "friendly, polite and nice, with my two ponytails, and all excited about Hastings". Sist och slutligen var vårt möte inte ens med honom, och vårt straff blev en muntlig varning, skulle vi gjort något till hade vi fått en skriftlig, skulle vi gjort något efter det hade vi blivit hemskickade på egen bekostnad. Allt det där för VAD?
Jon's rudeness var inte slut där inte. På måndagen såg vi honom i korridoren, han frågade om vi åker imorgon, när vi sa ja utropade han "yey!" och viftade med händerna i luften av glädje. Barnsligt? Oprofessionellt? RUDE? Nejdå!
Sedan han han ännu med en (antagligen två, men det är inte bevisat) lögn(er), men det orkar jag inte ta nu. Jag skrev i alla fall ett brev till honom som jag gav till en trevlig ledare som skulle ge det till honom. Nu har jag frågat på facebook om han har fått det men han har inte svarat.
Jag lovade honom att inte rekommendera EF till någon, enbart p.g.a. honom, så nej, jag rekommenderar inte EF. Om ni ändå vill åka med EF, åk snälla inte till Hastings. Om ni inte vill träffa honom såklart (bara synd att Sam bor där, för han är verkligen värd att träffa).

The best leader ever!

Men nu över till trevligare saker! The love of my life (mitt livs stora kärlek heter det visst på svenska)! Jag har träffat honom! Titta:

Är han inte fin? <3

Här får ni en till bild:

Haha, någon som trodde jag menade att Agustin är the love of my life? Nope, jag är ledsen, men jag menade hupparin (vad heter det på svenska?? Huvtröja? Munkjacka? Hjälp mig) ! Första gången jag såg Agustin med den hade jag på min gröna nästan likadana. Han kommenterade att de antagligen är från samma butik, och jo du, båda är från H&M. Jag blev i alla fall totalt förälskad i hans, från första ögonkastet. Och min kärlek växte sig bara större och större. Så gott som alla jag pratade med visste att jag älskade den, och när Agustin var i närheten med den på sig låtsades jag frysa något fruktansvärt, men han erbjöd sig aldrig att låna den till mig (en anledning KAN ha varit att jag alltid råkade ha min jacka på sig). Sista dagen, på måndagen, när vi skulle ha vår underbara Popeye farewell dinner, tog min mest desperata sida över och jag gick till skolan med bara t-skjorta (min fjärilskjorta). Jag skulle få låna den idag, bestämde jag bara. Den planen gick ju fint, när vi inte ens hade någon middag (och en så löjlig ursäkt som vädret, man kunde ju ha varit inne!). Så jag fick gå omkring i regnet utan någon jacka (haha, men vad gör man inte för sitt livs stora kärlek?).
Agustin kom till discot den kvällen med hoodien på sig. När jag senare såg honom utan den tog jag min sista chans.
'Agustin, where do you have your hoodie?'
*pekar på sin ryggsäck*
'Could I please borrow it?'
'What for?'
'Because I'm cold' svarar jag, samtidigt som min vän säger 'She's cold', haha  inte lite misstänksamt?
I alla fall, jag får låna den. Och jag älskade den. Som ni ser på bilden ovan smet vi till toaletten och tog bilden. Och den stannade på medan jag sade adjö till alla mina underbara vänner där. Alla fick se att jag äntligen hade fått tag på the love of my life.
Saken är ju bara den att jag inte äger den. Jag var tvungen att ge den tillbaka. I Brighton, i London, i Paris, och så hemma i Finland, sökte jag den. I London och Brighton hittade jag den faktiskt, i storlek L och XL. Jippi. Jag tror att den inte tillverkas mera, men jag kommer aldrig ge upp min jakt på den. Det är som James' jakt på Bella, I'm obsessed. Kommer aldrig glömma mitt livs stora kärlek.

Jag tror det var det, om det är något mer ni vill veta är det bara att fråga. Jag kommer minnas denna resa för resten av mitt liv, och alla människor som gjorde den värd att minnas. Det bästa av allt var nog själva upplevelsen, jag har växt massor inombords. Jag fick så mycket uppmärksamhet under dessa tre veckor (eller rättare sagt två veckor) att det antagligen är mera än vad jag tidigare fått sammanlagt under hela mitt liv. Det betyder så mycket att människor lade märke till mig, pratade med mig, skämtade med mig, mindes mig. Både ledare, "elever" (vet inte vad jag ska använda för ord, på engelska kallades vi 'students'), OCH lokala invånare (så som ShakeAway personalen). Tack till allt och alla.

Om ni vill se fler bilder kan ni ju kolla på filmen/bildspelet som jag satte ihop (kvaliteten är inte den bästa men...):