Kan ni vara så snälla och hjälpa mig?

Jag har bestämt mig för att skriva en kort novell innan jag börjar med min långa. Problemet är (som alltid) att jag inte har en aning om vad jag ska skriva om. Men jag har märkt att det går lättare om man får några saker som ska finnas med i berättelsen. Här kommer ni in; Kan ni snälla säga typ tre saker som ska finnas med? Det kan vara precis vad som helst! Och det behöver inte vara sak-saker, det kan vara helt vad ni hittar på. Skulle vara otroligt snällt om ni kunde hjälpa mig.
Tack på förhand! <3
(Och jo jag vet, det har blivit 7000 inlägg idag...)

Att tycka om sig själv

På språkresan blev man ibland väldigt trött. När jag är riktigt trött gråter jag ganska lätt (skrattar också för den delen). Det gjorde jag också i England, oftast p.g.a. att Popeye var slut och vi att vi hade så dåliga ledare i den nya gruppen, eller att allting snart skulle vara slut. 

Men ibland grät jag också för att jag var jag. Ibland hatade jag att jag är just den jag är. 

Det är fel att göra så. För man kan inte vara någon man inte är. Men man kan bli den man vill vara. Det är möjligt, bara man tror. 

För det mesta var jag väldigt glad över att vara jag där i England, älskade mitt liv. För jag insåg att jag kan vara just den jag vill vara genom att bara vara mig själv. Jag försöker alltid vara mig själv, den sidan av mig själv som jag tycker om. Jag tror att jag nog lyckas för det mesta också. Problemet är ju att människor som känt mig en längre tid också känt mitt gamla jag, jag har haft många sådana, och jag vill inte vara dem mera. Därför var det så roligt att komma till en ny plats, träffa nya människor, och inse, att de andra såg mig så som jag vill att andra ska se mig. 

Det jag vill säga med allt mitt flumm är att det är möjligt att bli den du vill vara. Du kan själv bestämma vem du vill vara. Det är inte svårt att tycka om sig själv, när man har funnit sig själv, sitt sanna jag. För jag tror, att alla har ett "sanna jag", som man tycker om, som man känner sig "jag" med, och att om man inte tycker om sig själv har man inte hittat sig själv ännu. 

Det finns ju ett ordspråk som säger "Life isn't about finding yourself, it's about creating yourself.", men jag tror att hitta sig själv och skapa sig själv hänger ihop. För jag tror att den man innerst inne är, är just den man vill vara. Och när man sedan har funnit den man innerst inne är, så har man nog själv skapat sitt sanna jag.

Måste jag välja en vinnare?

Jag har fruktat denna stund ända sedan jag startade den här tävlingen. Jag har fått in två bidrag, båda beskriver mig. Och jag älskar båda. Är det okej om båda får pris, och jag säger vad jag tycker om dem? Så tänker jag göra, om ni vill protestera får ni göra det och då kanske jag gör något åt saken.

Bidrag nr. 1:

Gjord av Ida.
Jag gillar naturligheten i den, att du "tagit vara på" dansen och det gröna. Det är fint med en livfull bakgrund och så kommer bilderna liksom ut därifrån. Tack så mycket för alla fina ord du valde för att beskriva mig på detta finfina "kollage", och för att du över huvudtaget tog dig tid för att delta!

Bidrag nr. 2:

Gjord av Karin.
Jag tycker om hur allting flyter tillsammans, det drömska med den, att du "tagit vara på" saker jag skrivit här på bloggen, på Molle, och på det gröna. Det fick mig att le otroligt mycket när jag läste just vilka uttryck du valt att plocka från min blogg. Tack så mycket för denna finfina bild och för att du tog dig tid för att delta!

Nu är det upp till er att föreslå vad ni vill ha för pris! Reklam kommer ni få, men vad vill ni ha mer?

Ännu ett stort tack till de snälla, fantastiska, begåvade, underbara personerna Karin och Ida! <3

Ny design!

Som ni kanske märker har jag gjort om här på bloggen nu, om ni inte märker det, tryck F5 eller gå till läkaren, haha. Vad tycker ni? Tar gärna emot feedback! Jag kan ju säga att jag blev helt nöjd i alla fall, det borde jag vara för jag har jobbat med den hela dagen.

Gammal:

Ny:

Nu ska jag avsluta tävlingen!

Who are your motivators?

Det funderade vi på på en lektion i England. Jag tycker det var en bra sak att fundera över, riktigt intressant. Jag tänkte en stund, och sedan kom jag på det sanna svaret för mig:
Alla som ger mig uppmärksamhet. Alla som säger något fint om mig/åt mig. Alla som pratar med mig. Alla som lägger märke till mig.

Och Nick Vujicic såklart.

Sedan finns det ju också personer som motiverar mig till olika saker. En person som inte finns motiverar mig faktiskt när det gäller skolan (inte bara skolan, men till exempel); Rory Gilmore.

Det finns fullt av motivation att hitta bara man letar på rätt ställe. Hoppas ni alla har åtminstone någon (eller något) som motiverar er. Allting blir så mycket lättare, och roligare, med lite motivation.

Tack till alla motiverare där ute! <3

Att beröva livet vänskapen är som att beröva jorden solen

Min finfina vän sov över hos mig inatt, och vi hade en väldigt bra tid tillsammans om man frågar mig. Vi gick ut och fotade igår, blev dock inte så många bilder eftersom vi märkte att några regnmoln var på väg... Jag kan berätta att vi var genomblöta när vi kom hem, haha, trots att vi sprang en god bit. Här är i alla fall bilderna vi tog:

Tack för dygnet! <3

Min språkresa

Nu ska ni äntligen få höra (läsa) om min resa! Jag kommer inte berätta detaljerat dag för dag, jag skrev 67 sidor dagbok så jag tror det skulle bli lite för mycket, haha. Jag kommer istället berätta om lite olika saker, var beredd på mycket flumm. Bilder kommer ni såklart också få se. (Och jag hoppas ingen anmäler mig som någon störd person efter att ni läst detta...)

So... Where to begin? Jag bodde med min vän I hos en värdfamilj. Tillsammans med oss (i ett annat rum) bodde två andra EF-elever, ena från Italien och den andra från Spanien. Alla var vi lika gamla! Vi fyra trivdes väl bra tillsammans, såg dem inte så ofta dock. Vår värdfamilj var inte världens bästa, men det gick an. Till exempel fick vi inte duscha mer än fem minuter, duschade vi på kvällen var det två. Vi fick alltid samma, äckliga, torra lunchpaket, och en av de första sakerna mamman berättade var att hon inte orkar göra frukost varje morgon åt oss så det fick vi sköta själva (vilket resulterade i att jag åt frukost en gång, resten av dagarna åt jag en del av mitt fina lunchpaket i bussen på väg till skolan, eftersom det sparade tid och min vän inte äter frukost). Och efter att hon tvättat våra kläder en andra gång (vi var där tre veckor) berättade hon åt oss att hon inte tänker tvätta dem flera gånger.
Men vi fick ju i alla fall sova där, och var så sällan hemma så det spelade inte så stor roll.

Vardagarna såg ut såhär:
Stiga upp allra senast 7:05 a.m.
Gå till bussen allra senast 8:11 a.m.
Träffas utanför eller inne i skolan kl 9:00 a.m.
Lektioner/aktiviteter till 12:00 p.m.
Lunchrast till kl 1:30 p.m.
Aktiviteter/lektioner (det man inte hade på morgonen) till kl 4:30 p.m.
*Tid för att åka hem och äta middag. Blev så stressigt för oss så stannade oftast på stan och åt, shoppade, skrev och var till ShakeAway.* till kl 7:00 p.m. då vi skulle träffas vid skolan igen, för någon aktivitet, oftast disco.
Detta höll på till kl 10:00 p.m. men vår sista buss gick 9:55 så vi fick gå så att vi hann med den (i alla fall efter lite övertalning).
Sedan hem, duscha ibland, skriva dagbok om orkade, och sova.

Aktiviteterna bestod av olika studiebesök i Hastings (t.ex. ett akvarium, museum, Hastings Castle...), bowling, 'Get to know each other'-program, njuta av det fina vädret, EF Lounge (ett rum där man fick chilla, använda dator (fick bara tillgång till det en gång), spela olika spel, både Wii och liknande samt kortspel, eller göra annat vad där nu fanns), med mera.

Lektionerna hölls såklart på engelska, vi diskuterade mycket, ibland utgående från våra arbetsböcker, ibland utgående från Ipads (EF-program på dem), ibland utgående från vad som dök upp. Mycket trevliga lektioner för det mesta, speciellt med de lärarna som jag gillade, haha underligt. Det är otroligt roligt att "studera" på engelska!

Slottet som vår klass designade, haha.

På kvällarna bestod aktiviteterna mest av discon som sagt, men ibland gick vi till parken, var i EF lounge, hade EF's got talent m.m. De första discona var okej, men det blev allt för många i längden, och det dummaste av allt var att de var obligatoriska.

Den första lördagen var vi till London på sightseeing, andra lördagen till Brighton och shoppade (vi hade fritid där hela dagen) och samma sak i London den sista lördagen. Jag måste medge att jag inte gillade London speciellt mycket, allt för många människor för min smak. Brighton var bättre, men Hastings var bäst.

Under hela denna tid var vi indelade i grupper. Första dagen var vi med vår finska grupp, tillsammans med en engelsk ledare, Sam, och vår finska ledare, Hannele, såklart. På kvällen fick vi reda på våra nya grupper (utgående från vår egen nivå) och jag kom i Popeye (level 5 av 4 möjliga, om någon är intresserad av det). Där hade vi tre ledare, Sam, Hannele och Agustin från Spanien. Denna grupp hade vi i två veckor, och det var världens bästa grupp. Vi var den största gruppen, men var oftast de första som var klara att gå från skolan till olika aktiviteter när vi alla samlades på kvällen. Jag tror att vi fick en större gemenskap än de andra grupperna, varför jag har en sådan känsla vet jag inte exakt. Ledarna var helt otroligt bäst, de brydde sig om en, förstod en och stod vid ens sida, såg till att man hade det bra. Gav en uppmärksamhet... Under hela denna tiden, två veckor, var det åtminstone en som kommenterade min outfit. Ibland ledarna när vi hade namnupprop, eller någon av dem bara annars, och många av "eleverna" sade oftast något om dem. (Positivt alltså.) En fråga som jag fick höra väldigt mycket i början var också "Do you like green?". Frågade någon vilken min favoritfärg är och jag bad dem gissa, var svaret grönt. Det var bara så otroligt roligt, jag är inte alls van vid sådan uppmärksamhet...

Well, när två veckor hade gått åkte en del hem. Vi (och ledarna) trodde att detta skulle ordnas med att en del nya elever skulle bli placerade i vår grupp. Men nej... Inte nog med att vi måste ta farväl av alla som åkte tidigare än vi, sedan skulle vi också byta grupper helt! Till vilken nytta?! Då blev jag i alla fall i London, en grupp med två otroligt dåliga ledare. Vi hade namnupprop EN endaste gång, det var när vi skulle hem från London (de brydde sig inte ens om om vi hittade till stationen eller inte, de bara dumpade av oss och sa att vi skulle vara tillbaka på stationen en viss tid. Vi gick tillbaka med en annan grupp, tack och lov att det fanns andra ledare än dem). Jag vet nästan ingens namn från den gruppen, endast dem som var i Popeye och några till. Vi gjorde ingenting tillsammans, tog inte en enda gruppbild. Ledarna hade inte koll på vem som var i deras grupp. Brydde sig inte fast de såg elever gråta. Svor åt oss, önskade att vi skulle göra bort oss på EF's got talent. Sade "Yeah I know you don't like this, and I hate it too, but it's supposed to be fun so we have to do it". Wow, vilka bra ledare!
En bra sak med detta är att man insåg hur otrolig Popeye var. På EF's got talent började vi plötsligt ropa "Popeye! Popeye! Popeye!" out of the blue, när alltså Popeye inte ens existerade längre. I parken den sista söndagen tog vi en Popeye-gruppbild fastän gruppen inte existerade längre. Vi (I och jag) samlade allas underskrift, alla Popeye-medlemmar som var kvar skrev under ett papper, på att vi ville ha vår farewell dinner (jo jag kan svenska; farvälmiddag) med Popeye. Då gick vi till Sam och Hannele med den, och de sade att de skulle fixa det. Deras grupp (där halva Popeye fanns) och vår grupp (där andra halvan fanns) skulle ha middagen tillsammans. Vi berättade det åt Agustin också och han sa att han skulle komma. Detta skedde på söndagen. Gissa om vi blev glada!
På måndagen berättade Agustin att han måste vara med sin egen grupp, men han skulle försöka övertala dem att komma med oss. Sedan, efter vår graduation (heter det examen?) kom vår underbara ledare och sa till oss att vi inte kommer ha någon farewell dinner alls. Inte med Popeye, inte med London, ingen alls. På grund av vädret! Jag smällde handen i bordet utan att tänka, haha och hela klassen hörde. Jag blev så arg och så ledsen, och efter en liten stund blev det för svårt att hålla tårarna borta. Men jag brydde mig inte. Nog om det.

Jag ser på min lilla lista som jag gav er här på bloggen när jag kommit hem, och kom på att jag måste förklara varför jag skrev dit 'One Direction'. Det är ju så, att jag varit med i en fanfic om dem, en otroligt bra berättelse som ni kan läsa här. Där är jag vän med alla medlemmar i 1D (t.o.m. Louis till slut, haha). Och så råkar det ju vara så att det fanns en massa 1D-saker i nästan varje affär i England. Och jag gick omkring och trodde att jag var ett 1D-fan (vilket jag inte är, har faktiskt ingenting emot dem). Dessutom hade jag 'What makes you beautiful' på hjärnan så gott som hela tiden, den spelades väldigt ofta. Detta resulterade i att jag köpte deras skiva. Och jag kommer alltid förknippa dem, och speciellt What makes you beautiful (jag gillar den verkligen), med denna resa.

Om du har chansen någon gång ska du absolut besöka ShakeAway,
världens bästa milkhakes och otroligt trevlig personal! (i alla fall i Hastings)

"Trouble, rude, verbal warning"... Haha, jag orkar inte berätta detta i detalj för jag har gjort det så många gånger redan. När vi hade ett silent disco (alla lyssnade på musik i headphones) fick en man vid namn Jon mig att gråta, genom att säga att vi inte fick gå hem tidigare fastän vi redan hade fått lov av våra ledare att gå. Denna Jon var tydligen högre upp än dem, så deras ord betydde ingenting emot hans. Jag var så otroligt trött och mådde inte alls bra (dessutom var det den dagen som Popeye hade splittras, så saknade alla som hade åkt hem otroligt mycket och var inte speciellt glad åt min nya grupp) så jag ville hem. Från det ögonblicket hatade jag honom. (Kan ju inflika att jag stannade hemma följande dag p.g.a. häftig förkylning och trötthet, sov till 2:20 p.m.)
Två dagar efter silent disco hade vi ett vanligt disco (igen). Dagen efter det skulle vi ha vårt slutprov så vi såg ingen mening i att stanna på discot när vi var trötta, inte mådde bra (jag hade huvudvärk varje disco) och behövde sova, så vi bestämde oss för att rymma. Vi passade på att fara när Jon var och dansa (vi är inte så dumma så att vi skulle tro att han skulle ge oss lov) och bara gick. Blev dock stoppade, fick sedan lov, men så kom Jon. Det ena ledde till det andra, men slutade med att vi satt i ett rum där ledarna hade sina jackor och väskor. En massa trevliga ledare kom  in och frågade om vi var okej (vårt svar var nej), suckade åt Jon och tyckte vi skulle få fara hem. När Jon kom dit en stund, lämnade han dörren öppen när han gick. Vi stängde den för att få tystare, men han öppnade den igen. Vi bestämde oss för att stänga den igen, eftersom där ändå fanns ett stort fönster utan glas ifall de ville hålla koll på oss, och att man gärna har det så tyst som möjligt när man har huvudvärk. Det skulle vi inte ha gjort, för då kommer Jon in igen:
'Do you realise, girls, that if you do that one more time, you will get into great trouble?'
Jag var så otroligt irriterad på honom, och förstod inte hur vi kunde få problem av att stänga en dörr, och frågade den oförlåtliga, oförskämda frågan:
'What kind of trouble?'
'Okay, you'll meet me in my office at 9 o'clock tomorrow morning' var hans svar. Okej...

Orkar inte berätta mer detaljerat, men orsaken till mötet var vår attityd. Jag hade varit RUDE (ett ord jag för alltid kommer förknippa med Jon), och tydligen är det inte den jag är. Han berättade att när jag hade kommit till Hastings (har inget minne av honom dock) hade jag varit "friendly, polite and nice, with my two ponytails, and all excited about Hastings". Sist och slutligen var vårt möte inte ens med honom, och vårt straff blev en muntlig varning, skulle vi gjort något till hade vi fått en skriftlig, skulle vi gjort något efter det hade vi blivit hemskickade på egen bekostnad. Allt det där för VAD?
Jon's rudeness var inte slut där inte. På måndagen såg vi honom i korridoren, han frågade om vi åker imorgon, när vi sa ja utropade han "yey!" och viftade med händerna i luften av glädje. Barnsligt? Oprofessionellt? RUDE? Nejdå!
Sedan han han ännu med en (antagligen två, men det är inte bevisat) lögn(er), men det orkar jag inte ta nu. Jag skrev i alla fall ett brev till honom som jag gav till en trevlig ledare som skulle ge det till honom. Nu har jag frågat på facebook om han har fått det men han har inte svarat.
Jag lovade honom att inte rekommendera EF till någon, enbart p.g.a. honom, så nej, jag rekommenderar inte EF. Om ni ändå vill åka med EF, åk snälla inte till Hastings. Om ni inte vill träffa honom såklart (bara synd att Sam bor där, för han är verkligen värd att träffa).

The best leader ever!

Men nu över till trevligare saker! The love of my life (mitt livs stora kärlek heter det visst på svenska)! Jag har träffat honom! Titta:

Är han inte fin? <3

Här får ni en till bild:

Haha, någon som trodde jag menade att Agustin är the love of my life? Nope, jag är ledsen, men jag menade hupparin (vad heter det på svenska?? Huvtröja? Munkjacka? Hjälp mig) ! Första gången jag såg Agustin med den hade jag på min gröna nästan likadana. Han kommenterade att de antagligen är från samma butik, och jo du, båda är från H&M. Jag blev i alla fall totalt förälskad i hans, från första ögonkastet. Och min kärlek växte sig bara större och större. Så gott som alla jag pratade med visste att jag älskade den, och när Agustin var i närheten med den på sig låtsades jag frysa något fruktansvärt, men han erbjöd sig aldrig att låna den till mig (en anledning KAN ha varit att jag alltid råkade ha min jacka på sig). Sista dagen, på måndagen, när vi skulle ha vår underbara Popeye farewell dinner, tog min mest desperata sida över och jag gick till skolan med bara t-skjorta (min fjärilskjorta). Jag skulle få låna den idag, bestämde jag bara. Den planen gick ju fint, när vi inte ens hade någon middag (och en så löjlig ursäkt som vädret, man kunde ju ha varit inne!). Så jag fick gå omkring i regnet utan någon jacka (haha, men vad gör man inte för sitt livs stora kärlek?).
Agustin kom till discot den kvällen med hoodien på sig. När jag senare såg honom utan den tog jag min sista chans.
'Agustin, where do you have your hoodie?'
*pekar på sin ryggsäck*
'Could I please borrow it?'
'What for?'
'Because I'm cold' svarar jag, samtidigt som min vän säger 'She's cold', haha  inte lite misstänksamt?
I alla fall, jag får låna den. Och jag älskade den. Som ni ser på bilden ovan smet vi till toaletten och tog bilden. Och den stannade på medan jag sade adjö till alla mina underbara vänner där. Alla fick se att jag äntligen hade fått tag på the love of my life.
Saken är ju bara den att jag inte äger den. Jag var tvungen att ge den tillbaka. I Brighton, i London, i Paris, och så hemma i Finland, sökte jag den. I London och Brighton hittade jag den faktiskt, i storlek L och XL. Jippi. Jag tror att den inte tillverkas mera, men jag kommer aldrig ge upp min jakt på den. Det är som James' jakt på Bella, I'm obsessed. Kommer aldrig glömma mitt livs stora kärlek.

Jag tror det var det, om det är något mer ni vill veta är det bara att fråga. Jag kommer minnas denna resa för resten av mitt liv, och alla människor som gjorde den värd att minnas. Det bästa av allt var nog själva upplevelsen, jag har växt massor inombords. Jag fick så mycket uppmärksamhet under dessa tre veckor (eller rättare sagt två veckor) att det antagligen är mera än vad jag tidigare fått sammanlagt under hela mitt liv. Det betyder så mycket att människor lade märke till mig, pratade med mig, skämtade med mig, mindes mig. Både ledare, "elever" (vet inte vad jag ska använda för ord, på engelska kallades vi 'students'), OCH lokala invånare (så som ShakeAway personalen). Tack till allt och alla.

Om ni vill se fler bilder kan ni ju kolla på filmen/bildspelet som jag satte ihop (kvaliteten är inte den bästa men...):

Det är märkligt...

... hur mycket bättre jag mår nu än för ett år sedan.

Och det är otroligt skönt!

Förlåt så väldigt mycket för den dåliga uppdateringen, har en massa bloggidéer, men jag slösar helst inte bort mitt sommarlov vid datorn. Dessutom känns det som om jag måste berätta för er om resan innan jag börjar blogga om något annat, jag har börjat men det tar sådan tid. Imorgon tänker jag ha en dator-fri dag, och kommer antagligen inte ha tid för den heller lördag och söndag, har bättre saker för mig. Men jag ska göra klart inlägget så fort jag hinner.

Ta hand om er <3

Mer tid

Hej på er kära läsare! Vet ni vad, jag har goda nyheter för er. Förlåt att jag tjafsar om min tävling hela tiden, men jag tänkte bara meddela att jag förlänger tiden. Det var meningen att avsluta den i fredag, men jag kommer avsluta den i måndag (om inte något dyker upp och jag blir upptagen). OCH dessutom har jag bestämt mig för att alla som är så otroligt snälla och deltar kommer få något sorts pris. Happy?
Haha, och detta var sista gången jag nämnde detta, hoppas jag. Ni hittar reglerna häääääääääär.

My short story

Nu ska ni få läsa min novell som jag skrev i England. Vill bara först berätta, att den är inte färdigt bearbetad, jag skrev den på en dag, det är min första story ever (om man inte räknar med dem jag skrev när jag var typ 6-7 år), och jag skulle kunna göra den mycket bättre. Orsaken till att jag inte gör det är att den här delen kommer vara med i min längre berättelse (i alla fall ungefär), så jag kommer bearbeta den då istället. Ni får gärna säga vad ni tycker i alla fall. Enjoy!

Just playing

- And when you jumped at the end, it was perfect! The jury loved you!

This was the sixth time Rebecca said that. I had been on audition for a dance school in Stockholm today, and now my friend Rebecca and I were on the ferry on our way back home to Finland. I have to admit, that my audition went really well. Maybe even my best performance. Rebecca seemed to love telling me that, over and over again.

          We left our nice, little cabin to go outside since the weather was wonderful; the sun was shining high in the blue, cloudless sky, and it was very warm, although we were at sea. When we walked in the dark corridor, talking about our perfect day, we heard an awful noise. It sounded like somebody had pushed someone else through the wall. We looked at each other, and the expression on Rebecca's face told me that she was at least as scared as I was. Terror-stricken we crept towards the sound, curious and adventurous as we were.

          The noise came from one of the cabins, and very quietly, we approached the door.

- Do you understand?! If somebody finds out, we're both dead!

We looked at each other again, and now Rebecca's face was filled with even more terror. I think I saw some tears in her eyes, too. Suddenly, her eyes got wide open.

- The door is open, she whispered.

I slowly turned around, and she was right. You could see a small opening between the door and the frame. My heart was beating faster then ever before, when I very carefully opened the door.

          Rebecca followed close on my heels as I slowly walked into the dirty cabin. We could hear someone breathing heavily quite near us now, it sounded like someone was trying to say something.

- Don't try to throw the blame on someone else! I know exactly what happened and it's completely your fault! Now you have to pay for it and you'll do exactly what I tell you to do! Understand?!

I couldn't stand it anymore. I had to know what was going on. I glanced at Rebecca and then we continued into the room where the noise came from. There we found a giant man pressing another man against the wall, holding a knife against his neck. I screamed in terror when I realised that the red stain on the carpet was blood. The horrible man let go of the man when he heard us (me), turned around and in one second, his furious face expression had become a smile, but the smile didn't reach his eyes.

- Oh hello girls, don't look so frightened. We're just playing!

Suddenly I realised that we were in great danger. What had we done?!

- Ehm, we're sorry, I stammered, and then I dragged Rebecca with me out of the cabin.

          We ran to our own cabin, where we fell down on the bed and started crying. We sat there, hugging each other, for quite a while before we were able to talk. Rebecca was the first one to say something.

- What was that about?

- I can always imagine... But one thing's for sure; they weren't playing. 

I shuddered when I thought of all the things that man might have meant.

- What do we do now? Rebecca whispered.

I was silent before I answered.

- Forget this. We'll go outside to celebrate my audition.

We smiled at each other and started once again walking towards the deck.

          When we came to the door I told Rebecca that she could go outside while I bought some chocolate. Then I went to the tax free shop and bought white chocolate with blueberries, Rebecca's favourite.

          I couldn't fins Rebecca anywhere when I came outside. Then I heard her screaming my name...

- Rebeccaaaaaa!!!

I fell to the ground. I couldn't believe what I just had seen. The man with the knife had thrown Rebecca overboard. Please wake me up from this nightmare! I lay there unable to move. Inside my head I saw all the awesome memories I had with Rebecca... All the great things we had done, everything we had gone through together... The day we met in second grade... Our trip to Greece two years earlier... When we stood under that tree, swearing that we'd always be together...

          That's when I woke up. We would always be together. Not even death could tear us apart.

          I felt calmer than ever before as I walked to the edge, climbed up the railing and jumped.

The end!

Sitter ni där och inte vet vad ni ska göra?

Då kan ni ju ta och titta in häääär! Jag tror hon skulle bli glad, och det är faktiskt värt det för hon har otroligt fina bilder!

Om ni vill ha något annat att göra, kan ni ju alltid göra mig glad och delta i min tävling, som ni hittar hääär. Skulle betyda megamycket för mig. Tack på förhand! Och tack till dem som redan skickat in bidrag, om ni vill kan ni ju också delta i att beskriva det som ni inte valde först. Men allting är såklart frivilligt, jag är redan otroligt tacksam över det jag fått. <3

På kommande är bilder och text om min språkresa, samt en novell jag skrev i England, och senare också en längre berättelse som jag planerar skriva. Men jag återkommer till den senare. Ska göra om här på bloggen också någon gång när jag hinner, alltså utseendemässigt. Så om ni någon gång inom närmaste framtiden tittar in och finner en alldeles förvirrande blogg, så har jag bara lite städning på gång. Haha, okej jag är nog lite trött.

Älska dig själv för den du är. <3

Vinnaren av frågesporten är....

*trumvirvel*

Det finns två vinnare, 8 rätt av 10! Dessa är:

*trumvirvel* ......

Karin och Ronja!

Grattis!!! Nu får ni välja vilket pris ni vill ha:

1. Reklam för sin blogg (om h*n har en) en gång + fem andra länkningar utspridda hur h*n önskar.
2. En länkning (om h*n har en blogg) + får säga vad jag ska göra ett inlägg om, vad som helst!
3. Får föreslå ett pris själv och om jag är snäll går jag med på det.

Här är deras svar:

ronja5 juli 2012 10:08

1, Det var någon liten pojke som inte kunde uttala ditt riktiga namnnär han var liten, så det blev Unia istället, sedan beslöt du att använda dig av detta namn för på finska betyder det drömmar :)
2, din katt Molle, tror jag :)
3, United Kingdom, Hastings :)
4, 1, studera på dansskola i Sverige,
2. studera till moddalärare....
5, Harry potter sjuan?
6, Nick Visnjic (har int en aning om hur det skrivs :))
7,Gilmore Girls
8,Modersmål
9, dansar, fotograferar och myser med Molle :)
10, katt

Karin8 juli 2012 13:01

1. Din kusins barn kunde inte säga "julia" då han var liten så det blev Unia! :)
2.Molle, din katt(om du inte visste ;D)
3.England/Storbritannien
4.1.Dansskola 2.danslärar utbildning 3. lärarutbildning
5.Vargbröder, Twilight-serien eller 7:e Harry potter boken?
6.Rory Gilmore?
7.Gilmore Girls!
8.Modersmål
9.Dansar, skriver brev, fotar!
10.Katt! :)

Och här får ni de rätta svaren:

1. Min kusins barn kunde inte säga mitt namn, utan kallade mig Unia istället. Sedan fortsatte min vän kalla mig det, och när jag kom på att det betyder drömmar på finska började jag tycka om det ännu mera.

2. Molle, min katt.

3. Just nu i Finland, men när ni svarade var jag i England/Storbritannien.

4. 1) Studera till dansare 2) Studera till danslärare 3) Studera till modersmålslärare

Denna fråga var kanske lite otydlig, förlåt för det. Och jag märker nu att Ronja kanske egentligen borde vara vinnare, eftersom det ju nog var helt rätt att jag helst vill studera på dansskola (alternativet mellan Sverige och moddalärare är dock VNF i Finland), och nästhelst till moddalärare. Men oroa dig inte Karin, jag tänker ha två vinnare! Dessutom var Karin den enda som hade helt rätt på den frågan.

5. Ingen visste detta. Det rätta svaret är (om jag ska välja bara en bok) John Ajvide Lindqvists bok Lilla stjärna.

6. Nick Vujicic.

7. Gilmore Girls.

8. Modersmål (svenska).

9. Det finns för mycket för att jag ska kunna ge något rätt svar på detta, men ni alla hade rätt!

10. Katt.

Om ni glömt frågorna kan ni checka in dem hääär.

Och vet ni vad? Det finns ett hederspris! Det går till.... *trumvirvel*

SiRl! 

Motivering: Hon deltog så modigt och visste otroligt mycket med tanke på att vi inte alls känner varandra. Grattis! Du får också välja ett pris av de tre alternativen, men för att inte vara orättvis mot Karin och Ronja får du välja efter att de har gjort det, jag meddelar dem vad som är tillgängligt när de valt. Hoppas det är okej.

Grattis till er! Och stort tack till alla som deltog! Jag är ledsen för att inte alla får pris, men tack ändå Ida, Victoria och Vickan.

Svar på tal

Karin30 juni 2012 20:54

1. Om du inte blir typ dansare eller danslärare då du blir stor, vad vill du i så fall göra? :)
2. Vilken bok är din favoritbok?
3. Om du måste välja, hellre döv eller blind?
4. favorit klädesplagg?:)
5. vad önskar du dig mest just nu? :)

Svar:
1. Modersmålslärare. Problemet är att jag i så fall helst skulle vara det i svenskfinland, men jag vill inte bo kvar i Finland, visst Sverige är ju ett alternativ, men om jag flyttar till ett land där jag inte alls kan bli lärare vet jag inte vad jag vill... Tidigare tänkte jag på att jobba på ett barnhem eller något liknande, så kanske något sådant.
2. Om jag får välja bara en måste jag nog säga Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist.
3. Döv. Jag skulle ha klaustrofobi 24/7 om jag skulle vara blind, och jag tycker inte att "dövhet" begränsar lika mycket som blindhet. Jag skulle ju kunna göra allting annat förutom att höra.
4. Ojojoj... Vilken svår fråga. För en tid sedan hade jag svarat mina gråa mjukisbyxor, haha, men nu vet jag inte. Nu är det nog några av mina färggranna leggings/tights tror jag, haha.
5. En som förstår mig precis, varenda del av mig.

Victoria1 juli 2012 16:42

Om ditt liv skulle vara en bok/film, vad skulle den heta?

Vad gör dig arg?
Vad gör dig glad?

Vad är det första du skulle göra om du vann en miljon euro?

Svar:
1. Livet som en annorlunda tonåring, haha nej jag vet inte, det var det första som dök upp. Jag måste fundera... Ingen är som jag kanske..? Det här var otroligt svårt, men roligt att tänka på. Kommer kanske tillbaka till det någon gång.
2. Mycket... Orättvisa, mobbning, djurplågeri, dumma människor, krig, när folk inte förstår sitt eget bästa, lögner... Kunde fortsätta i evighet.
3. Ännu mera. Sanna vänner, uppmärksamhet, dans, djur, fint väder, glad musik, att få brev, "all those little things" :)
4. Oj, det första? Skrika, gråta eller skratta tror jag. Kanske svimma, haha.

Anonym1 juli 2012 20:02

Vad skulle du välja, Justin Bieber eller One Direction?

Svar:
One Direction, de är ju mina vänner haha! Men alltså jo, jag skulle välja dem, har inget emot någon av dem men har typ inte alls hört Justin Bieber så. Och jag har köpt en One Direction CD så nu ska jag börja lyssna på dem, haha.

ida1 juli 2012 21:35

hur är/var england?
Va ska du göra efter gymnasiet?

Svar:
1. Landet eller resan? Landet hade fuktig luft och mycket snabbväxlande väder, fint. Gillade Hastings mycket bättre än London.
Resan var otroligt bra! Träffade många underbara människor (och en del hemska), fick uppleva nya saker och många fina minnen, och växte mycket inom mig själv. Mer får ni "höra" senare!
2. Söka till några dansskolor (VNF och några i Sverige) och som reservplan till Åbo Akademi tror jag, för att studera svenska/litteratur/vad det nu heter. Men jag hinner ändra mig mååånga gånger ännu.

Tack för frågorna allihopa! Jag älskar att svara på frågor, haha, och ni har ställt mycket bra frågor. Nu vill jag bara meddela att frågesporten är avslutad, rättar den när jag har tid. Kom ihåg att du är värdefull. <3

Tiden räcker ju inte till

Hej på er! Nu är min svenska tillbaka, haha.

Jag hade tänkt svara på frågestunden igår, men glömde bort det, oops! Ska göra det idag om jag hinner, ska träffa en vän (vet inte när) så risken finns att jag inte hinner. Men den och frågesporten är öppen tills jag har svarat på era frågor! Så ännu finns det tid, frågestunden hittar ni hääär och frågesporten häääär! Den sista tävlingen som avslutas i fredag kommer ni till hääär! Finfina priser att vinna, so kom igen!

Och jo, ni ska också få höra och se om min resa, jag LOVAR, men just nu har jag inte tid. Men det kommer. Ni kan få EN bild nu:

Jag gjorde förresten något idiotiskt igår, jag skaffade facebook igen! Titta nu vad EF har gjort till mig...

Ha det så bra, ta hand om er fina människor <3

Home again...

Hello everybody! Now I'm home, after three awesome weeks in England!

First I want to thank you all for following me, and not leaving me even though I was away for so long. And even more thank you to those of you who have commented, I promise I'm going to take care of them as soon as possible, today I'm too tired. For you who haven't, there's still some time left. Frågestunden avslutas imorgon, Frågesporten när jag hinner rätta och ha mig, så svara på ännu, och "Kreativitetstävlingen" avslutas först fre 27.7, so come on guys! I would be so happy if you wanted to participate. An especially big thank you to those who have sent me wonderful "things" to the creativity "competition"! You have no idea how happy I was when I saw them. But there's still a lot of time left if you haven't done it already.

Yes, I'm going to tell you very very very much about my journey, but not today. But I can say some things:

• Sunshine, rain
• Wonderful people, new friends
• Laughter, tears
• Discos
• Tired
• Activities
• Colours
• One direction
• Trouble, rude, verbal warning
• C2
• The love of my life
• Last but not least; POPEYE <3

You'll get pictures too, but now you'll just get a webcam picture, in case you have forgotten what I look like:

Så otroligt bra!

Lindsey Stirling. Jag älskar dig. Haha.
Men allvarligt, hon är så bra! Kan inte sluta lyssna på hennes låtar. Min favorit är Shadows.

Ni får se en annan också, bara för att videon är så härlig! Kolla in den och känn ert hjärta svälla.

"We do not see ourselves as others see us"

Jag älskar att skriva. I slutet av nian fick vi i engelskan uppgift att skriva en uppsats utgående från ett ordspråk/citat (vi fick välja från en lista läraren gav oss). Jag valde "We do not see ourselves as others see us" eftersom det var ganska aktuellt i mitt liv just då. Nu tänker jag låta er läsa den. Ni får gärna hålla i minnet att det är över ett år sedan jag skrev den. Enjoy!

Sometimes I wish people knew who I really am. Maybe I'm the only one to blame, because I usually keep my feelings to myself. This means that almost no one knows how I really feel and who I am.
Some people claim they know me better than I do myself. I think that's because they think they know me, but it's not the real me, and I don't know the same me as they know. If you want to know who I really am, you have to ask me, because no one else would tell you the truth.
People who don't know me that well might think that I'm quiet and cautious, but I can tell you; I'm not! My friends can assure you of that. Actually I'm really crazy. I'm jumping and dancing all around, and if I'm happy I can start laughing for nothing. Especially people here in school se me as a perfect, smart and quiet student, but that's not true, sometimes I even hate being seen that way. I want them to know me! Well, I think most of the ninth-graders have got to know me a bit better this year, and that makes me happy.
My friends often tell me that I'm so unselfish, and nobody listens to me when I try to tell them they're wrong. Because I am selfish, but that's a thing I often keep inside of me. I'm not unselfish, I'm just good at faking it.
Speaking of faking it, most people think that I'm so optimistic and happy all the time. But there are days when I just want to lie in bed and cry because I'm so lonely and hae my life. Most of these days it isn't possible for me to do that, so then I fake a smile now and then and say that I'm tired... I have no problem understanding that "everybody" thinks I have such a good life, because most of the time I actually am happy and optimistic. Then it is important that the people around me aren't very moody, because then I have to feel very great to be able to keep my spirits up.
Something I absolutely hope that others see is that I am myself and I don't care what others think of me. If they think I'm ugly or childish or whatever, that's their problem! I'm happy for who I am and that is how it is going to stay.
I think everyone agrees that I'm stubborn. That's a thing I like about my personality. It's good to be stubborn, you shouldn't give up that easily. Sometimes people get annoyed at my stubbornness, but I just find it funny. Nevertheless, I respect limits.
There are quite many different persons who have the same name, look and day of birth as I, but I'll do my best to as soon as possible have all these persons gathered as one. Hopefully that one of those persons will be the person I already know.

Haha, jag måste säga att allting har förbättrats sedan jag skrev det där; min engelska, mitt skrivsätt, mitt liv och hela jag!

This time it's time for...

En till tävling! Hoppas ni inte tröttnar... Denna tävling är en tävling där endast fantasin kan sätta gränser. Ni får använda all er kreativitet och fantasi för att på bästa sätt beskriva er uppfattning om antingen:

eller

Alltså, endera om mig eller min blogg. Detta är två skilda tävlingar så ni kan vara med i båda, alltså ni kan välja att uttrycka er uppfattning om Unia, min blogg, eller om båda. It's up to you!

Vinnaren (en vinnare om Unia, en om bloggen + kanske hederspris) kommer få otroligt mycket beröm och ära, jag publicerar bidraget här på bloggen om det är okej för personen i fråga,  och så får h*n komma med egna förslag på pris, jag kan hjälpa till om man inte kommer på något. Har tänkt på att t.ex. personen i fråga får vara med och påverka en text jag ska skriva eller något liknande... Kanske kunde priset också vara att jag ska göra samma sak tillbaka, alltså att jag ska uttrycka min uppfattning om personen eller dennes blogg? Det får jag diskutera med vinnaren! Borde väl ha en tävling också där den som kommer på det bästa priset vinner, haha. Nej, men man får väldigt gärna komma med prisförslag även före jag utsett någon vinnare!
Reklam för din blogg (om du har en) kommer också vara en självklarhet om du vinner. Alla som deltar får åtminstone en länkning.

Så alltså, lite noggrannare instruktioner kanske?

• Använd all din fantasi och kreativitet för att på bästa sätt uttrycka din uppfattning om Unia (alltså jag) / namnetbetyderintejag.blogspot.com (alltså denna blogg). Du kan delta med båda.
• Du kan välja precis vilken uttrycksform som helst, t.ex. rita, skriva, fota, filma, dansa, sjunga...
• Går det inte att få fram bidraget i en kommentar här kan du skicka den till: ddancinginthedark@hotmail.com och sätt "Uttryck" som ämne/tema
• Tävlingen avslutas fredag 27.7.2012
• Jag vet att det är dumt att välja vinnare i något sånt här, eftersom alla bidrag kommer vara alldeles unika och värdefulla, och bäst på sitt sätt. Jag vet inte ännu hur jag kommer göra när jag väljer, kanske klarnar det när jag ser era fina verk. Kanske kommer jag inte klara av det, men det får vi ta tag i sedan! Jag kommer i alla fall att se till att varje deltagare får ära, beröm och uppskattning.

Jag hoppas verkligen att ni vill vara med, skulle bli otroligt glad! Fantasin och kreativiteten finns nog där bara ni letar! 

So cute!

Vi har en hund. Hon heter Viivi. I våras fick hon valpar, nio stycken. Nu är hon hemma igen. När vi hämtade hem henne passade jag på att knäppa några bilder av valparna. Jag har inte redigerat dem. Först får ni se några gamla bilder på vår söta Viivuli:

Söt eller hur? Och här kommer valparna! Men jag varnar er, dö inte.

Den här liknar otroligt mycket på Viivi tycker jag!

Det var det, vad tycker ni?

Förresten, jag har ingen aning om varför jag skrev sådär konstigt i början, heh...