Att tycka om sig själv

På språkresan blev man ibland väldigt trött. När jag är riktigt trött gråter jag ganska lätt (skrattar också för den delen). Det gjorde jag också i England, oftast p.g.a. att Popeye var slut och vi att vi hade så dåliga ledare i den nya gruppen, eller att allting snart skulle vara slut. 

Men ibland grät jag också för att jag var jag. Ibland hatade jag att jag är just den jag är. 

Det är fel att göra så. För man kan inte vara någon man inte är. Men man kan bli den man vill vara. Det är möjligt, bara man tror. 

För det mesta var jag väldigt glad över att vara jag där i England, älskade mitt liv. För jag insåg att jag kan vara just den jag vill vara genom att bara vara mig själv. Jag försöker alltid vara mig själv, den sidan av mig själv som jag tycker om. Jag tror att jag nog lyckas för det mesta också. Problemet är ju att människor som känt mig en längre tid också känt mitt gamla jag, jag har haft många sådana, och jag vill inte vara dem mera. Därför var det så roligt att komma till en ny plats, träffa nya människor, och inse, att de andra såg mig så som jag vill att andra ska se mig. 

Det jag vill säga med allt mitt flumm är att det är möjligt att bli den du vill vara. Du kan själv bestämma vem du vill vara. Det är inte svårt att tycka om sig själv, när man har funnit sig själv, sitt sanna jag. För jag tror, att alla har ett "sanna jag", som man tycker om, som man känner sig "jag" med, och att om man inte tycker om sig själv har man inte hittat sig själv ännu. 

Det finns ju ett ordspråk som säger "Life isn't about finding yourself, it's about creating yourself.", men jag tror att hitta sig själv och skapa sig själv hänger ihop. För jag tror att den man innerst inne är, är just den man vill vara. Och när man sedan har funnit den man innerst inne är, så har man nog själv skapat sitt sanna jag.