One year... I can't believe it...

Idag är det exakt ett år sedan vår otroligt kära, underbara katt Trolle blev påkörd av en bil på morgonen när jag stod och väntade på bussen som skulle ta mig till min näst-sista skoldag i grundskolan. Trolle tittade upp från diket, en bil kom körande, nästa gång jag såg var Trolle under bilen i panik, visste inte vart hon skulle ta vägen. Jag förstår verkligen inte hur det gick till, bilen kom ju så sakta att det skulle gått att stanna hur lätt som helst, föraren måste varit blind. I alla fall, Trolle hittade ut men sprang tillbaka under bilen. I ren skräck sprang hon sedan upp i skogen, jag for en liten bit efter men hon kom såklart inte. Jag skulle ju till skolan så jag gick tillbaka till busshållplatsen ganska snart, dit föraren nu också hade kommit. Han frågade av de andra om de visste vems katt det var, när de pekade på mig svor han och sprang väl en bit upp i skogen om jag minns rätt. Då kom bussen och jag steg såklart på, tyvärr... Jag satt där och skakade, förstod inte vad som hade hänt. När min bästis lite senare steg på och jag berättade brast det för mig och jag började gråta. När jag meddelade mamma började jag gråta igen.
Överlevde "skoldagen" (vi hade bara extraprogram) med hjälp av tron att hon inte skadades, att hon inte hade blivit under hjulet, att hon skulle komma tillbaka frisk och lycklig. Det är så jag har överlevt ända sedan dess. Sommaren var såklart den värsta sommaren någonsin, eftersom jag inte var så lycklig över mitt liv heller före detta. I flera månaders tid hörde jag hennes jamande uppe i min säng, på trappan, hörde ljud fastän inget fanns där. Ännu drömmer jag ibland att hon kommer tillbaka. Varenda dröm har varit så verklig, en gång tänkte jag t.o.m. i drömmen "tänk om detta bara är en dröm", men kom fram till att det var verklighet... Såklart har ingen dröm varit verklighet, och tårarna kommer ALLTID när jag vaknar. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Inte en enda dag utan att jag är rädd för att samma sak ska hända Molle, vår andra katt.

Jag ångrar SÅ att jag for till skolan den där dagen, kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte gick in i skogen och stannade där tills jag hittat henne. Jag hatar mig själv för detta. Men jag skyller på chocken, om jag visste att jag inte var i chock skulle jag inte kunna leva med mig själv.
Jag kan inte förstå att det gått ett år... Ett helt år, ett mycket händelserikt år, så mycket du har missat, så mycket du inte fått vara med om, så mycket jag inte fått dela med dig. Visst, en del har jag berättat, men utan att få svar. Mycket av det som hänt under denna tid du varit borta minns jag inte ens. Du har inte varit här och hjälpt mig minnas. Var är du nu? Jag behöver dig.  <3

Så många frågor i mitt huvud som aldrig kommer få svar. Blev du under hjulet? Dog du genast där någonstans i skogen? Fick du en inre blödning? Var det bara adrenalinet som gjorde så du klarade av att springa upp i skogen? Var du hem till vårt gamla hus (hade flyttat ganska nyligen och hon gick ganska ofta hem till det gamla stället) ännu efter att det hände? Gick du hem dit för att få hjälp och så var ingen där, ingen som brydde sig om dig och kunde hjälpa dig? Blev du dödad av något djur? Blev du kanske påkörd en gång till? Hur länge levde du? Led du mycket? Och den största frågan... Skulle jag hittat dig om jag bara förstått att inte lämna skogen? Jag kan inte förlåta mig själv!!!
Trolle, jag saknar dig, jag älskar dig för alltid, förlåt mig. Ingen kommer någonsin kunna fylla hålet i mitt hjärta, där du brukade vara. Jag kommer aldrig glömma dig.

Allting försvann med dig...

 Aldrig igen får jag se in i dina underbara, livfulla, tröstande ögon...

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. <3

Tårarna rinner, jag skakar av gråt. Jag har aldrig förr sagt allt det här åt någon annan, jag skäms för mycket, vill inte att andra ska hata mig lika mycket som jag hatar mig själv för att jag bara lämnade henne. Jag hoppas ni inte hatar mig nu, hoppas ni inte tycker att jag är en helt värdelös människa, men gör det om ni vill. Jag ångrar mig så otroligt, men jag var faktiskt i chock och styrde inte själv över mina handlingar. Jag älskar dig Trolle.