Att ta farväl

Nej, det låter bara för sorgligt! Men precis så sorgligt var det. Hade idag vår sista dansuppvisning inför sommarlovet, och två från min grupp lämnade oss "för alltid". :'( När man var liten såg man alltid upp till "de stora", sedan när man började i samma grupp kom man varandra riktigt nära och de har alltid varit stora inspirationskällor för mig. Deras solodanser har alltid varit lika fascinerande, och de har även gett så fina ord till mig och fått mig tro att jag en vacker dag kan komma lika långt som dem. Vi har haft så otroligt kul tillsammans på träningar, uppvisningar och olika resor.

Idag var det alltså vår sista uppvisning tillsammans. Blev lite tårar redan på scenen medan vi dansade, sedan mera under tiden då vi satt och såg på de andra som uppträdde, och när allting var slut vällde tårarna ut från nästan hela gruppen. Blev ett långt kram- och tårkalas "backstage" och jag kan inte alls föreställa mig gruppen utan dem. Från och med nu är jag äldst. Om två år lämnar jag också gruppen, och då hela underbara gruppen. Hur mycket kommer jag inte gråta då?!
När jag kom hem slängde jag mig på sängen och låg där och darrade av gråt i en halv timme. Skönt att få det ut i alla fall... Kommer sakna er, tack för allt ni gett mig! <3

Och jo... Vi kommer ju nog träffas igen :) Men ändå...

Men hörni! Vi har ännu varandra, vi som är kvar! I höst ska vi föra de andras minnen vidare i våra danser, vi ska dansa för dem. Ni andra i min grupp är också helt underbara och jag vet inte vad jag skulle göra utan er :') Med er kan man vara sig själv :)

Det är otroligt hur nära man kan komma varandra genom denna hobby. Man lär känna varandra på ett helt annat sätt än annars, och närheten blir liksom alldeles speciell. När jag är nere och bara vill lämna allt, brukar jag trösta mig med tanken att jag har min dansgrupp. För jag vet, att dansgruppen sviker aldrig <3 TACK till er! :')