Mitt allt, mitt liv, min räddare i nöden

Jag var bara åtta år gammal när jag hittade min uttrycksform, min passion. Aldrig hade jag då kunnat drömma om att det skulle komma att betyda så mycket för mig som det gör idag. Aldrig att jag då trodde att något, som jag då bara såg som en jättekul hobby, skulle bli avgörande för min (åtminstone psykiska) överlevnad. Men det är precis det den har blivit, min räddare i nöden; dansen.


När jag dansar befrias jag ifrån allting annat. Jag "stänger av" min hjärna, glömmer bort alla tankar som tynger mig. Jag flyr till ett annat liv, till en annan värld. En värld fylld av värme och glädje, lycka och frihet. En värld där jag är älskad och accepterad som den jag är, en värld där det finns andra som förstår mig. Inga krav, ingen stress, ingen oro. Dansen är mitt "Hakuna matata - inga bekymmer".


Dansen har följt mig genom halva mitt liv, funnits där både stunder då jag varit på toppen och stunder då jag varit på botten. Den har hjälpt mig genom svåra situationer och livsskeden som jag inte hade klarat utan den. Jag har fått dansa ut min glädje och energi när jag mått som bäst, och min ilska och sorg när jag mått mindre bra. För mig är dans som en trogen vän; den finns alltid där för en, tröstar en bär man är nere och gläds med en när man är glad. Dansen sviker aldrig.


Det är omöjligt att beskriva med ord exakt hur mycket dansen gör och har gjort för mig, för det är verkligen helt magiskt. Jag går aldrig nedstämd efter att ha dansat. Fastän jag kan bli fysiskt trött får jag så mycket energi och livslust. Det är som om jag skulle lyfta allting från mina axlar när jag dansar, och födas på nytt när jag är klar. Dansen gör mig till en ny människa. Eller, rättare sagt; dansen gör mig till mig själv. För när jag dansar känner jag att "det här är jag". Jag är aldrig lika mycket mig själv som när jag dansar. För när jag dansar släpper jag allt annat, och lyssnar bara på mig själv, min kropp och mina känslor, och på musiken. Jag tänker inte på vad jag gör, hur det ser ut, eller på vad andra tycker. Jag bara... dansar. Dansen är min fristad.


En av dansens alla goda sidor är att den kan vara så varierande. Var och en kan hitta sin individuella stil. Och man kan dansa hur man vill, stort, litet, extremt, lugnt, snabbt, häftigt, rofyllt, krävande, lätt, tungt, energiskt... Dansen passar för alla personligheter och sinnesstämningar! Man får ofta höra att man inte kan dansa till någon viss sorts musik, men det är inte sant. Dansen är så fri att man kan dansa hur som helst till vilken musik som helst - och självklart kan man dansa även utan musik. Man behöver inte ens följa musiken. Därför är det en så bra uttrycksform - man gör bara precis som man känner för att göra! Dansen är min frihet. 


Jag har väldigt svårt för att sitta still när jag lyssnar på musik, speciellt om jag är på gott humör. Tyvärr kan man ju inte börja dansa fullt ut varje gång man hör musik, som i skolbussen till exempel. Då brukar jag stampa med fötterna, klappa på knäna, eller något liknande, för ibland måste jag helt enkelt få röra på mig, jag bara måste få utlopp för dansen på något sätt. Sedan när jag "får" dansa, så börjar kroppen bara flyta iväg med musiken. Ibland händer det till och med att jag när jag övat in en koreografi plötsligt märker att jag dansar något helt annat, då har kroppen och känslorna helt enkelt tagit över och bara gjort som jag känt för. Det, tycker jag, är ett mycket starkt "bevis" på att jag verkligen stänger ute allt annat när jag dansar. Dansen är min meditation. 


Jag har mycket lättare för att uttrycka mig med dans än med ord, dansens språk är så mycket rikare. Dessutom är jag modigare när jag dansar, och vågar säga saker genom dansen som jag kanske inte skulle våga säga med ord. Har jag något jag vill säga till någon, men inte kan sätta ord på det eller vågar säga det direkt till personen i fråga, så kan jag göra dans om det och säga det på det sättet. Det hjälper till och med fastän personen i fråga inte ser dansen, för dansen kan ge kraft och mod att våga säga det, eller också så kan det kännas bättre av att bara ja fått "säga" det till andra, dela det med andra. Likadant fungerar det också om jag till exempel går omkring och grubblar på något; efter att jag fått dansa ut det så känns det bättre. Dans är mitt favoritspråk.


Om det inte vore för dansen skulle jag nog vara en hemskt osäker, svag och nedstämd människa, om jag ens skulle vara vid liv. Dansen har alltid varit som en paus från livet när jag mått som sämst. Den har hjälpt mig igenom så otroligt mycket, och hjälpt mig att hitta mig själv. Det är tack vare dansen som jag lärt mig att våga; våga tro på mig själv, vara mig själv, och att tycka om mig själv, att våga tro på att allting kan bli bättre, våga tänka positivt, våga drömma. Dansen har lärt mig att leva.


Jag brukar tänka, att alla borde ha något sådant som dans är för mig. Något som får en att må bra när inget annat går som man vill. Något som får en att orka, hoppas och tro fastän allting är mörkt. Något som man får känna sig bra på. Något som alltid finns där och höjer självförtroendet när det är på botten. Något som kan ge en paus ifrån allt annat. Något som låter en ge utlopp för alla sina känslor, positiva som negativa. Något som hjälper en att klara av vardagen. Något som gör en lycklig, något som man älskar. Något som gör en stark. Jag önskar att alla skulle få känna den känsla som jag känner när jag dansar, tittar på dans, eller bara tänker på dans. För den är obeskrivlig.


Dansen är mitt allt, mitt liv.


- En uppsats jag skrev i skolan, 18.4.2012.